Klubbens historia

Från ”Gubbsport” till Olympiskt spel
Umeå Curlingklubb 40 år

”Söndagen den 24 november 1957 var Rosendalsplanen – Öst på stan – tummelplats för dess fjärde sport. Där hade spelats fotboll, bandy och ishockey – men den här gången och kvällen handlade det om instruktion i curlingspelet. Ett 20-tal nyfikna hade mött upp och fick sätta sin första sten under överinseende av Sv. Curlingförbundets utsände Gösta Leval från Sundsvall. Intresset var väckt och följande torsdag den 28 november kallades genom kontaktmannen, Bertil ”Masen” Lindkvist till möte i VK- salen och där bestämdes att en curlingklubb skulle bildas i Umeå”. Så beskriver en av deltagarna, Curt Ericson, händelsen 20 år senare på VK:s sportsida i samband med att klubben firade sitt 20-års jubileum 1977.

l klubbens första styrelse ingick Bo Sandström, Ivar Karlsson, Curt Ericson, Erik Huss, Gunnar Lindholm, Ture Asp och Olof Sjölin. Den helt dominerande frågan som styrelsen skulle lösa var banproblemet. Förslag såsom skolplanen framför stadskyrkan, älven och sjön Trehömingen förkastades. Det blev i stället ishockeyrinken och tennisbanorna vid Sporthallen. Här fick curlingen sin hemvist 1957 – 59 med möjlighet till tre spelpass i veckan.

”Curlade in” nyåret 1962
Curlingbanorna på Hamrinsberget växte successivt fram efter idogt arbete från medlemmarnas sida.Dessutom satsade man på en egen klubbstuga på berget. Intresset för curling var tveklöst stort och fann sig väl till rätta på Hamrinsberget med utsikt över stan. Klubbmedlemmama, totalt 28 till antalet, samlades t.o.m. till nyårsfirande för att curla in” nyåret 1962. ”Men hur paradisiskt det än kunde vara på Hamrinsberget, så var det samtidigt ett litet helvete.” Så beskriver Curt Ericson curlingspelandet på dessa utebanor. Banorna krävde ständig kamp mot snö och rimfrost på isen. Annu värre blev det efter några dagars töväder, som gjorde att de något sånär raka banorna fick ”fall” så att curlingstenen ibland gled över till banan bredvid. Banorna på Hamrinsberget blev därför sällan spelbara före jul.

Flyttning inomhus
Curling som s.k. ”Frisk-sport’ i det fria började i mitten av 1960-talet successivt att ”glida in” i dåtida ishallar. På vissa orter byggde man endast tak över sin utebana och fick därigenom längre säsong och bättre banor. I Umeå började klubben hyra isladan på Teg ett par tidiga morgontimmar på söndagar för att komma i gång på hösten innan de egna utebanorna blev spelklara.Vidare hyrdes isladan för den s.k. Umecurlen, som spelats nästan varje år sedan mitten av 1960-talet.

Korridoren på Teg
Efter nästan 20-års curlingspel på Hamrinsberget tog några medlemmar initiativ till att medelst ett banklån på 40 000:- kr. finansiera byggandet av en curlingbana under den dåtida ståplatsläktaren i Tegs ishall. Ett outnyttjat utrymme fyllt med gammalt bråte. Kylrören kopplades till den befintliga anläggningen och göts in i betongen. Banan, som i grunden är densamma som i dag, fick namnet: Korridoren med en långsida utåt av korrugerad plåt. Uteluften fick även här fritt spelrum men även sorkarna från den närliggande skogen kunde titta fram mellan plåtvecken närmast grundsulan och med tindrande ögon följa curlingspelet. I början av 1980-talet ”omvandlas” Tegs islada till s.k. Ishall efter en omfattande om- och tillbyggnad. Förutom omklädningsrum, expeditioner m.m. fick hallen även värmeisolering. Så även curlingbanan. I tillbyggnadsplanen ingick även en förlängning av själva byggnaden och därmed skulle curlingen få ytterligare två banor. Således skulle det bli en riktig Curlinghall även i Umeå. Stadens styrande tyckte dock att den totala kostnaden blev för hög och krävde en bantning av projektet. Resultatet blev att projektgruppen valde att kapa bort förslaget om förlängning av byggnaden i stället för att använda den s.k.osthyvelprincipen. Därmed grusades curlingens chans i Umeå att bli den populära sport, där generationsklyftoma mellan spelarna nästan inte existerar.

Ödets ironi?
Med moderna mått mätt har curlingen i Umeå de sämsta förhållandena av alla klubbar i hela detta avlånga land men har ändå kunnat prestera fantastiska resultat.Det är nästan som ödets ironi att en nästan helt utebliven satsning på denna sport från de styrandes sida ändå ger ett så stort PR-värde för kommunen. Curlingsporten är ett teamarbete utöver det vanliga. Visserligen är den enskilde spelarens färdighet viktig men ännu mer avgörande är sammanhållningen inom laget. Ett synligt bevis för detta är grupper av ungdomar som under årens lopp bildat egna lag och tävlat på denna enda bana, men även haft framgångar vid tävlingar på andra orter. Innan spel i olika spanisioner infördes även inom curlingen, var den största händelsen utöver DM ett s.k. Regionsrnästerskap, varifrån segraren gick vidare till SM. Några större framgångar på riksplanet har klubben inte haft innan intresset för curling ökade bland damerna. En bidragande orsak härtill är att curlingen flyttade inomhus, med fördelen av en konstfrusen bana, där precision är viktigare än kraften i själva slaget. Framgångarna har inte heller uteblivit. Flickorna som börjat spela curling i Umeå har p.g.a. denna enda bana fått kämpa såväl med som mot de mera kaxiga grabbarna. Det kan ha varit positiv för utvecklingen.

Nagano 1998
I de Olympiska Spelen i Nagano februari 1998 gör curling debut som riktig officiell OS-sport. Att damlaget från Umeå försvarar Sveriges ära hade väl ingen av Umeås curlare inte ens i sin vildaste fantasi kunnat drömma om bara för några år sedan. Vårt lag: Elisabet Gustafson, Katarina Nyberg, Louise Marmont och Elisabeth Person är dock ett mycket välmeriterat och sammansvetsat lag med dubbla VM – Guld. Tredubbla guldmedaljer i EM, femfaldiga SM-mästare och en rad I:a placeringar i elitserien.

En OS-medalj som 40-års present till Umeå Curlingklubb skulle ge oss den största anledningen i historisk tid att utropa vårt sedvanliga: ”Tjingeling Kuckeli-muck la, la.”

Umeå i januari 1998.
Peter Ollinen